Arbetskamraterna är guld värda
RÄTTVIK
- Jag har en inställningstid på fem minuter. Långt, rågblont hår. Blå ögon. Söt. Brandman. Tuff och mjuk på samma gång. Möt Linda Wallander i personporträttet.

Hon är lång och vältränad. Linda Wallander jobbar dels inom hemtjänsten, dels som brandman.

Frivillig
Linda började som frivillig i Räddningsvärnet. När hon blev tillfrågad om hon ville bli brandman tvekade hon inte. Fast lite ängslig var hon ändå den dag hon skulle börja. Hur skulle hon mottagas, som enda kvinna i en miljö präglad av maskulin styrka?
- Killarna har varit underbara! berättar hon. Aldrig någonsin har de behandlat mig annorlunda, och de stod ut med de 100 frågor jag hade som nybörjare. Visst är det tungt fysiskt, men jag tränar och håller mig i form.

Brandmansutbildningen fick hon i Borlänge.
- Man får hålla igång för att orka, berättar hon medan hon visar runt på brandstationen. Det är tyst och stilla. Brandbilar och allt material står färdigt för utryckning, allt rent, var sak på sin plats. Här finns ingen stång för brandmän att rutscha utför och inga övernattningssalar. Alla som arbetar vid Rättviks brandstation, förutom ett fåtal som räddningschefen, kallas bara in vid larm och övning. Det finns ett gym med några redskap för träning och en lokal med bandymått för träning. Linda tränar löpning fem till sju gånger i veckan, styrketränar cirka tre gånger och spelar bandy med de andra deltidsbrandmännen. Händerna har blivit lite valkiga.
- Inte min tös, hade pappa Wallander sagt när Linda skulle bli brandmän.

Arbetskamraterna
- De är helt suveräna. Det har aldrig varit prat om att jag inte skulle orka, berättar Linda. Jag har svårt att tänka mig en bättre arbetsplats. Hon berättar att chefen, Daniels, månar mycket om sin personal.
- Vi har roligt när vi jobbar! Men det är förstås aldrig roligt när någon är i nöd. Men det är också därför jag är i jobbet, för att kunna hjälpa. Såväl material som människor är vi här för att rädda. Hon säger att man som brandman ofta hinner förbereda sig mentalt på vad man ska möta. Larmet talar ju om vad det gäller. När larmet tjuter blir stämningen uppumpad, adrenalinet flödar. Alla har samma kläder, ser likadana ut. Det skapar också en samhörighetskänsla.

Linda demonstrerar rökdykardräkten.
- Jag åker alltid tvåan nästan, berättar hon och klättrar upp i förarhytten på brandbil nummer två. Där trär hon på sig en bärbar luftutrustning samtidigt som hon sätter sig. Den är färdig att "hoppa i". Först tar hon på sig en rånarluva. Håret försvinner och det är bara en del av ansiktet som syns och ett par blå ögon.
- Min mamma avskyr att se mig i den här, säger hon. När jag är hemma vänder hon sig alltid bort när jag drar ner visiret på motorcykelhjälmen. Sedan kommer en stor och otymplig mask och av Linda ser man nästan ingenting. Ett par ögonvitor glimmar till. Det värsta uppdraget eller branden hon varit med om kan hon inte berätta. Brandmän har också sekretess. Med sig i overallen finns det bland annat blodstoppare.
- Skitjobbet återstår när man kommer tillbaka till stationen. Då ska allt material återställas för nästa tillfälle.

Det finns hjälp.
För att orka pratar brandmännen mycket med varandra. De blir väl sammansvetsade. Har det varit något mer påfrestande, har man en så kallad "debriefing". För att bygga på sammanhållningen och kamratskapet umgås man även på fritiden. Lindas andra jobb är inom hemtjänsten.
- Det är charmigt att komma hem till folk, säger hon. Man är alltid en gäst i deras hem till skillnad från vårdhem. Hon tycker att det kompletterar hennes jobb som brandman bra.
- Ett otroligt bra komplement till det andra jag gör, säger hon. Men har hon jouren tänker hon hela tiden på det. Som att bara ha en platta igång på spisen om hon lagar mat till en vårdtagare. Och går larmet måste hon släppa allt hon har för händer och rusa iväg. Alla hon jobbar med är medvetna om det och visar stor förståelse. Om hon så står i en matkö i affären springer hon. Linda ler.
- Mina två larm - typ personsökare - tjuter så högt att ingen ifrågasätter! Det var en slump att det blev Rättvik för Linda. Hon läste teologi på en kurs och det är något hon en dag vill ta upp igen. Det är viktigt med livserfarenhet, tycker hon. Bra egenskaper för en brandman är envishet och öppenhet. Man måste kunna ta egna initiativ. Första vecka som "riktig" brandman var hon livrädd. Det var inte heller lätt med logiskt tänkande tycke hon. Som att hantera en motorsåg.
- Vad har jag gett mig in på? Minns hon att hon tänkte. Linda tycker att man måste prova på det man är rädd för. Då visar det sig oftast att det inte var så farligt. Arbetskamraterna är guld värda tycker hon.