Succén
total för José Cura på Dalhalla Ett nästan fullsatt
Dalhalla stod upp, applåderade och skrek av uppskattning.
RÄTTVIK
- Ni måste vara galna! José Cura charmade
omedelbart den regnklädda publiken. Och trots diskreta hostningar
genomförde han en strålande konsert där han bjöd
på hela sig. Dalhallas publik älskade honom för det.
Egentligen talade
mycket mot en lyckad konsert i fredags kväll. Ihållande regn
från morgon till kväll och en operastjärna med feber och
förkylning. De flesta artister hade nog lämnat återbud.
Men inte José Cura. - Jag hade blivit avrättad om jag inte
uppträtt! sa Cura med ett charmerande leende efter konserten. Och
nog vann han många sympatipoäng på att uppträda.
Skämtsamt bad han teknikerna stänga av ljudet när han var
tvungen att snyta sig. Hela kvällen igenom visade José Cura
upp en avslappnad och otvungen attityd, småpratade och skämtade
med publiken och framförallt, sjöng som en Gud. 
Två dirigenter
Ackompanjerad av ett ihållande regn öppnade fredagens konsert
av José Cura som dirigent och Sinfonia Varsovia med ouvertyren
till Ödets makt av Verdi. När José Cura sjön tog
Pietro Veneri från Italien, över dirigentpinnen. Mezzosopranen
Giuseppina Trotta var inbjuden av Cura att medverka i konserten. Tillsammans
gjorde de några underbara duetter, bland annat Trubaduren av Verdi
och ur Bizets opera Carmen. När José Cura sjöng Enzos
aria ur Ponichiellis La Gioconda skrek publiken "Bravo!" och stod upp
till hyllning.
Rösten höll
Luften var rå och luftfuktig men likväl höll José Curas röst. Curas fans
som lyssnat till ett oändligt antal konserter med Cura, sa sig inte höra
så stor skillnad i rösten, trots att tenoren ständigt gick med en näsduk
i handen och diskret hostade i pauseringarna. Ett välspelat parti av en
ledande fiol från Intermezzo, ur Manon Lescaut av Puccini, fick håren
att resa sig. "Oj, oj, oj, oj, oj" hördes ur publikhavet efter Intermezzi
épico ur Aurora. Och förvisso var det rörande vackert, med stråkar och
harpa i kombination. José Cura berättade efter pausen att han själv kände
sig rörd under Aurora och att Argentinas nationalsång är hämtad från den
operan.
- Det
är första gången i historien den sjungs utanför mitt land.
Rörd publik
Män har fått mig att gråta förut. Men aldrig på grund av att de sjungit
så vackert. Skam till sägandes har jag aldrig hört Nessun dorma live,
bara i diverse inspelningar med olika tenorer. Att höra den i verkligheten,
sjungen av en vacker yngling med underskön röst, ursäkta Pavarotti, men
släng dig i väggen!
När regnet gjorde uppehåll fick man lust att tysta de envisa regndroppar som fortfarande understod sig att väsnas. Kanske borde det finnas något tystare material än stuprör av stål. Arian ur Simson och Delila hör också till en av kvällens höjdpunkter. Som avslutning bjöds på en Carmen kavalkad och det bejublade extranumret, Nessun dorma. Publiken hyllade med stående ovationer och Bravorop. Tack José Cura för en enastående kväll!
Tenor och dirigent:
José Cura
Mezzospran: Giuseppina Trotta Assisterande
Dirigent: Pietro Veneri Orkester: Sinfonia Varsovia
Text& Foto Boel Ferm
BILDER/BILDTEXT
/ BF-01bCura/ b och c Entré! José Cura intar Dalhallla.
BF-02-Cura/ Ledigt klädd i tröja och med en termos kaffe till
hands. Curas röst bar fram trots förkylning. 
BF-03-Cura/ José Cura rusade av och på scen. Stort mått
energi och glädje, trots feber.
BF-04-Cura/ Frusen, Giuseppina Trotta fick överge sin elegans och
trä på sig en värmande jacka.
BF-05-Cura/09/10 Kompletterande röster, mezzosopranen Giuseppina
Trotta och tenoren José Cura, med ett register från metall
till sammet.
BF-06-Cura/ Dirigenten Pietro Veneri från Italien.
BF-07-Cura BF-08-Cura/11/11b Över 3 600, nästan fullsatt på
Dalhalla.
BF-12-Cura/ Sympatiska blickar från orkestern, en febrig Cura hostar
diskret med ryggen mot publiken.
BF-13-Cura/ Med sammet i rösten.
BF-14-Cura/ Nöjd efter avslutad konsert. "Nu ska jag kurera
mig", José Cura var rejält dålig under sitt framförande.
Klassisk musik i
sitt esse (del två)
RÄTTVIK
En tenor som kan dirigera och en flygelns ekvilibrist. José Cura
och Per Tengstrand tillsammans med Sinfonia Varsovia bjöd på
klassisk musik när den är som bäst.
Det är tydligt vad publiken tycker. De vill se José Cura som sångare. Lördagens konsert där Cura dirigerade drog 1 100 åhörare, mot fredagens Galakonsert med över 3 600. Men Cura som dirigent är också både se och hörvärd.
Knäpptyst i
Dalhalla
Det var tyst i Dalhalla under lördagens konsert. José Cura
sa inte ett ord till publiken denna kväll. Efter gårdagens
enastående prestation där han sjöng trots förkylning,
är det kanske inte att undra på. Men insatsen som dirigent
var strålande. José Cura hade Warszawas symfoniorkester ätande
ur sin hand. Tack och lov drog de regntunga molnen bort och Dalhalla befriades
från regnets gissel. Annars hade det varit hart när omöjligt
att uppfatta de ofta spröda tonerna. Orkestern inledde med Grieg,
Peer Gynt svit nr 1. I Åses död ljöd stilla, dallrande
violiner som endast stördes av fågelsång och ett lätt
knarrande från scentakets rep. Det var knappt man vågade röra
sig i sina prassliga regnkläder för att inte störa den
täta stämningen.
Pianovirtuos
Vår egen svenska pianist, Per Tengstrand, fortsatte på temat
Grieg. Tengstrand spelade pianokonsert i a-moll, opus 16. Under adagiot
var det så stilla i Dalhalla att en Sädesärla helt lugn
promenerade från ena ändan av scenen till den andra.
- Ett underbart äventyr, sa Per Tengstrand om att spela på
Dalhalla. Han har tidigare uppträtt utomhus i Detroit, men då
med många högtalare. Han fascinerades av att flygeln bar så
bra utan förstärkare i Dalhalla. 
Om
Cura:
- Han hjälpte till. Han var oerhört lyhörd och avslappnad.
Per Tengstrand ropades in flera gånger och bjöd på ett
solonummer. Griegs Trolltåg, ett lätt, porlande solonummer.
Inte bara publiken uppskattade Per Tengstrand, också orkestern instämde
i hyllningen genom att slå diskret med sina stråkar mot instrumenten.
Musik med stort register
Rachmaninovs symfoni nr 2 stod för andra delen av konserten. Rachmaninov
gör det alltid för mig, kastar mig i en känslomässig
bergochdalbana mellan hopp och förtvivlan. Det var en fröjd
att se José Cura dirigera Rachmaninovs symfoni nr 2. Då åkte
orkesterpinnen och han dirigerade i stället med hela kroppen. Med
fingrarna och med stora, svepande armrörelser dansade han in de olika
instrumenten. Det blev åter stående ovationer av en hänförd
publik. Som avrundning bjöd Sinfonia Varsovia generöst på
ett extranummer, uvertyren till Ödets makt av Verdi. Samma som inledde
fredagens Galakonsert med José Cura. Cirkeln var sluten. Och Cura
visade sin ödmjukhet och respekt för orkestern genom att be
var och en resa sig och dela applåderna.
Text & Foto Boel Ferm
BILD/BILDTEXT/
BF-14-Cura (BF-15-Cura) BF-17-Cura/ Perfekt samspel mellan dirigent och
pianist. José Cure dirigerade Warszawas symfoniorkester med Per
Tengstrand vid flygeln.
BF-18-Cura/ Med fingrar som flög över tangenterna. En flygelns
balanskonstnär, Per Tengstrand.
BF-19-Cura/ Som dirigent uppvisade José Cura en utomordentlig kontakt
och stor respekt med musikerna.
BF-20-Cura/ Autografer efter konserten. Per Tengstrand skriver sitt namn
åt en beundrare från Tyskland.
BF-21-Cura/ Inte fullt så tomt som det ser ut, men endast 1 100
hade köpt biljetter till lördagens konsert. En liten men exklusiv
skara.
TILLBAKA>>>
START>>>